Italiensk afton!

Den fantastiske Ari hade ordnat så att han kunde skjutsa upp oss till ”huvudbyn” i hotellets minibuss. Den ligger fyra kilometer in från kusten och det är ju inte helt fel att spara på benen till morgondagens Romtur. Väl där ställde vi upp oss bland lokalbefolkningen för att se en procession. Vi har inte riktigt förstått exakt vad som firades men det var i alla fall präster, troligtvis biskopen och små konfirmander.

Gatan pyntades ju redan under dagen och när biskopen gick förbi slängde alla, även vi, ut blomblad. Jättefint och kul att få vara med om något riktigt genuint. Sist i tåget följde sedan alla lokalbor och hela tåget gick sedan upp i gamla delen, innanför borgmuren. Vi tog en annan väg upp för att gå till restaurangen där vi bokat bord. Det blev lite oroligt i leden när vi upptäckte att vi hade tappat bort Rocco (som inte hade mobil med sig).  Rocco är förresten den enda vi har tappat bort. Som tur är fick vi tillbaka honom vid restaurangen.  Det visade sig nämligen att den låg precis bredvid kyrkan som helt uppenbart var hela processionens slutstation. Och Susanna, om du har tur får du se 10-15 minuters promenad på video, jag tror han filmade alltJ

Vid halv åtta klev vi in och ner i matsalen som låg i källaren i jättegammalt hus. Det var fantastiskt gott och medan vi väntade på maten fick vi höra En vänlig grönska och Gläns över sjö och strand. Underbart! Och det tyckte nog personal och övriga gäster också. Ari, dotter Yolanda med kompis Ronja var också med och Ari fixade till att vi till jättebra pris fick fantasisk Antipasto i form av kallskurna italienska charkuterier, bruschetta med olika ”pålägg”, oliver och inlagda gröna tomater. Mycket populärt. Sedan blev det pasta, pizza, salsicca (fantastisk italiensk korv) och annat gott. Till efterätt något pannacottaliknande som smakade grädde, citron och socker och som brann vid serveringen. Mmmmm…

Jannika tog över vid ratten och körde två turer för att få ner oss allihop. Det var extremt hög stämning i bussen, jag tolkar det som att alla hade en lyckad kväll! Återigen, tack för att vi får vara med era fina ungdomar. De är så coola och sköter sig exemplariskt. Och det är som att upptäcka resandet på nytt när man får se på saker och ting med deras fräscha och oförstörda ögon.

Pooria frågade förresten tidigare under dagen en servitris varför portionerna är så små i Italien. Ingen som känner eller som nu har lärt känna Pooria är på något vis förvånad, det finns ingen botten i honom när det gäller mat. Vart tar det vägen?. Till svar fick han:  ”I don’t can answer”  vilket han var något upprörd över. Han gillade inte grammatiken.  Men vi har löst gåtan i alla fall. Om man ska äta så många rätter som man gör vid en riktig italiensk middag vill det till att varje portion inte är som en svensk portion.

I morgon bär alla vägar till Rom. Ciao!

Fina, va?

Den förlorade sonen. Här kommer Rocco filmandes hela processionen.

Ronja, Ari och Yolanda.

Uppe med tuppen

Klockan 9.00 hade vi bestämt att det skulle vara frukost. Kändes som sovmorgon när vi bestämde det, men helt klart var det lite segt att komma ur sängen. De äldre damerna i sällskapet var dock vakna i tid, tack vare en väldigt ihärdig tupp som också bor på hotellet. Den ädle herren gol nog var femte minut från soluppgång, ivrigt ackompanjerad av hotellets två hundar.  Hundarna blir väl svåra att göra något åt, men signor Angelo har försäkrat oss att om vi lovar att äta upp honom så kan vi få tyst på honom. Hmmm, vill vi ha Coq au Vin på någon vi nästan ”känner”?

Till sist fick vi föst ner alla till matsalen i källaren. Där möttes vi av den typiska frukosten i södra Europa: sötfrukosten! Sylt på mackan, sockerglaserade croissanter och fikabröd. Vi frågade efter ost, men fick nej. Men precis innan vi var färdiga kom servitrisen ut med tre fat med underbar mortadella, salami och ost. Hon hade glömt detta. Resten av frukostarna är räddade! Julia frågade efter en cappucino, men det var tydligen åldergräns på den, barn får kaffe med mjölk i stället! Som tedrickare förstår jag inte riktigt skillnaden.

Era ungdomar är verkligen fantastiska, det är en ynnest att få vara ihop med dem. Hela dagen har varit så avslappnad, vi har kunnat dela lite på oss och gått ner till stranden i omgångar. Det är 10 minuter ner dit, och hela stället är totalt kav lugnt. Vi har också badat i poolen förstås. Det är för övrigt en typisk semesterby för romare och utländska turister är sällsynta. Säkert och tryggt ställe att vara på.

Ari , som var den som rekommenderade stället, har nu kommit ner. En himla bussig kille som skjutsade två av oss till Montalto di Castro (dvs ”huvudbyn”, inte Marinan) där vi kunde köpa tågbiljetter till Rom.  Där pågick också någon slags festligheter, så när Ari rekommenderade en trevlig restaurang så nappade vi på det.  Eftersom de var fullbokade tisdag, och stängda onsdag, så fick det bli idag. Så nu bär det alldeles strax iväg. Det blir som ett studiebesök i en typisk italiensk landsby och på en typisk italensk restaurang. Inga turister förutom vi och Ari med familjJ. Gamla stan är liksom en borg med omringande mur som även innehåller lägenheter. 

Buonasera!

Festivaldags i byn. Damerna fixar gatupynt och nu ska vi upp till byn och kolla.

Som ni ser är det ett hårt jobb att vakta:-)

Pooria och Mattias tävlar!

Installerade på Hotel Key Club

Nu är vi väl installerade på Hotel Key Club. Det kändes otroligt härligt när vi svängde in på gatan framför hotellet vi ett-tiden. Eftersom rumsindelningen redan var klar gick det fort att komma in och i ordning på rummen.

Antalet gäster på hotellet förutom oss har under dagen uppgått till den fantastiska summan… Noll! Är det dumt av oss att önska att det kunde få förbli så hela tiden? Men nix, det ska tydligen komma ett gäng från Polen. Vi föräldrar vet inte vad som är värst, att det kommer en skolklass sjuttonåringar som vill festa eller ett gäng pensionärer som vill ha lugn och ro! Fast egentligen är vi inte så oroliga, alla har varit fullständigt exemplariska hittills. Men det var bara så underbart att få ha både poolen, basketplanen och övriga utrymmen för oss själva och härligt att det fick vara lite fartigt. Volleybollplanen är invigd flera gånger om och poolen likaså.

Lunch käkade vi på en pizzeria nere vid stranden. Rocco pratar bra italienska och kunde hjälpa till vid beställningen. Det var röd flagg på stranden och blåsten gjorde dessutom att det inte var speciellt varmt nere vid havet, så vi gick alla upp till hotellpoolen i stället, den verkar ligga lite i lä. Jag tror alla tyckte att det var toppen att softa lite i solstolarna, tröttheten började ge sig till känna.

Innan middagen halv åtta var det många som passade på att gå till affären och handla vatten, chips och andra förnödenheter. En rejäl åskskur passerade också. Middagen bestod av ”primi piatti”, en pasta med riktigt smakrik tomatssås, jättegod tyckte nog de flesta. Sedan kom huvudrätten, en ostgratinerad kotlett med stekt zucchini, också gott. Till efterrätt serverades frukt.

Lugnet börjar nu lägra sig. För den som undrar har vi sagt att alla ska vara på sina egna rum klockan 22.30. Och frukost serveras 9.00 i morgon. Vi tror vi behöver sova ut lite, för måndag morgon blir det nog lite tidigare i och med Romresan.

Bounanotte!

Incheckning!

Vi bor i rummen på nedervåningen (dörrarna bakom Rocco) och det är bara att hoppa direkt ut på volleybollplanen.

Badkrukor? Nix, de doppade sig snart. Våra rum till vänster i bild har uteplats ut mot poolområdet.

Säsongen startar och man gör fint överallt med häckklippning och dylikt.

Morgonstund har guld i mun

Det är väl inte direkt drömmen att gå upp klockan tre på natten. Men har man en Italienresa framför sig känns det ju genast lite bättre. Och finare morgon kunde vi inte önska oss. Perfekt svensk sommarmorgon. Klockan 04.00 bar det iväg i fyra bilar till Arlanda.  Magnus (Edwards pappa) var lätt stressad, han trodde planet gick 06.10. Desto härligare att upptäcka att vi hade ytterligare en timme på oss.

Incheckningen gick jättebra, men Erik G:s spraydeo försvann i säkerhetskontrollen. Efter besök på Victorias Secret käkade de flesta av oss frukost innan vi bordade planet. Take off gick också jättebra och det var verkligen en ynnest att få se uttrycken på Ida, Maja och Erik M som aldrig hade flugit förut (eller inte kom ihåg hur det var), de njöt verkligen och fjärilarna i magen försvann snabbt.

Väl framme i ett regntungt Rom irrade vi runt i 40-50 minuter på flygplatsen, letandes efter transferbussen. Jag ljuger inte när jag säger att det absolut var tanterna och farbröderna i församlingen som blev mest stressade av detta. Efter ett antal samtal med hotellet och mellan hotellet och busschauffören kom vi dock iväg på den 11 mil långa turen till Montalto di Castro Marina. Härligt!

Glada gänget checkar in oss!

Har alla märkt sina väskor?

Är det här man får juice?

Det var inte bara det här gänget som var trötta. Men detta gäng var nog sötast idag:-)

Allmän kaos på flygplatsen när vi inte hittar vår buss. Här är vi på gång att ringa hotellet för att få hjälp. Och det funkade ju till slut.